Fiskarnas dilemma

 

Fiskarnas dilemma

 

Arild gick med bestämda kliv. Följde den upptrampade stigen. Han hade gått där tusentals gånger. Sprungit där som barn. Lärt sig varje skreva, varje sänka, visste var varje sten dolde sig bland riset. Han kunde springa där som om det vore plan mark. Men nu var han inte längre ett barn. En man sprang inte. En man gick. Raklång. Precis som han gått där med ränseln, dragandes på den tunga kärran, ju tyngre desto bättre, varje morgon och varje kväll. Först med sin far och nu med sina egna barn. Mellan tallarna, nedanför den torra ljung och klippbeklädda slutningen, kunde han glimta den, det som hans ärende rörde. Sjön låg där som ett silverfat mellan tallarna. Vissa kvällar var den guld och eld, ikväll reflekterades en ljusgrå himmel. Långt upp i norr sprack täcket upp och ett norrsken kunde svagt anas där molnslöjorna lättade. Sjön var av guld och silver. Mer värd än så för de som bodde där. De som levde av den. De som drog dess säd till marknaden. Mer värd än så för Arild och de andra.

 

Det hade märkts länge nu. Sjön var inte densamma. De offer de gjort hade inte varit nog. De hade inte gett nog tillbaka. Han försökte dölja de tårar han hade inom sig. Hade sagt till äldsta sonen att stanna hemma och se efter kvinnofolket medan ärendena uträttades. Både sonen och Mona, Arilds kvinna, hade sett förorättat på honom när orden föll. Men han kunde inte göra på annat sätt, inte med skulden i sig, med tårarna som rann innanför kinderna. De hade felat. De hade stulit sina egna barns gåva. Visst, de hade offrat, de hade gett, men inte nog. De hade tagit för mycket, varit för giriga. Gåvan de fått av sina fäder, den de skulle ge till sina söner hade de försakat. Deras plats var kanske redan given, deras hån fanns nedtecknat. Deras straff väntade. Den gamle var på väg att dö, den som hade gett dem fisk och föda genom generationernas led. Han stannade på stigen, såg ner mot den stora vattenkroppen som låg där. Den som hade väntat på honom men som inte skulle vänta på hans söner. På ytan hade inget förändrats. Den låg där på samma sätt. Lika vacker som den alltid hade varit. Men han visste att den hade förändrats, att det som fanns under dess kalla yta inte längre var det samma. Men på ytan var den lika vacker som när den reflekterade de nakna jungfrurnas vita orörda kroppar när de för första och enda gången läts gå ner i den. Det svartnade för Arilds ögon. Emriks ord hördes åter i hans huvud. Påståendet att orena kvinnor skulle ha gått ner i sjöns sköte. Att det var där felet låg. Arild visste allt vem Emrik syftade på, han kramade hårt dolkens snidade handtag. Stod en lång stund och stirrade ut över vattnet. Måste vara lugn när han kom fram till Vidars boning, måste kunna se Emrik i ögonen utan att tappa talet.

 

Själv visste han var felet låg. De hade druckit rikligt ur sina söners källa utan att betala för sig. Nu måste de betala sin skuld, nu måste deras söner betala deras skuld. Han visste inte hur skulden skulle kunna betalas. Han hade känt Monas blick när han gick, känt hur den följt hans ryggtavla in i skogen. Han hade inte bara känt oförätten som hans tunga skapat i hennes blick, han hade också känt tillförsikten som fanns i blicken. Han visste vad hon tänkte. Hon tänkte att hon hade en man som gick med rak rygg. Breda axlar och en nacke som inte hade låtit sig böjas. Blicken hade sagt det. Att hon var lugn, hade tilltro till framtiden. Hon visste att det inte stod bra till men hon såg på sin man, trodde sig se lugn i den raka ryggen när han gick för att samtala med de andra männen, med de andra fiskarna. En kvinna som ser lugn i sin man tror på framtiden. Arild kände sig inte bara som en tjuv, han kände sig som en lögnare. Någon som bedrar sin kvinna. Det var inte lätt att tro på en framtid, inte när man visste hur det låg till. Hur de rika vattnen hade förvandlats av deras girighet, hur det hade tömts på sitt guld så det nu nästan inte fanns någon fisk kvar. Om de alla hade haft förståndet så hade olyckan gått att förutse. De hade kunnat leva gott. Nu hade de levt över förståndet, bättre än vad fiskare och deras kvinnor förtjänar. De hade levt som om de vore mer än människor. Gudarnas straff skulle komma och inte bara syndarna skulle straffas. Sådant var det värsta straffet för syndaren, att se sina oskyldiga barn plågas. Se de som hade kunnat bli något svälta, de som överlevt de första åren utan sjuklighet. Se de lida som man hade tyckt det var värt att ge ett namn. De som man hunnit fästa sig vid. Det var ett straff värt syndaren.

 

Det värsta var att han länge trott att syndarna skulle kunna undvika det värsta av straff. Han hade inte helt förlorat hoppet. Det gällde att räven Emrik gav ett ord som var värt att lita på, och att de andra gjorde det samma. Men det var inte lätt att veta hur man kunde lita på någon nu. Om de lät sjön vila så skulle den kanske kunna återhämta sig, då kanske de kunde lämna något till sina söner som liknade det som de blivit utvalda att få av sina fäder. Men om alla gav sina ord på att låta den gamle vila, gav sina ord på att man skulle ge de bästa av offer för att den skulle återhämta sig och tillfriskna och om bara en inte höll sitt ord så skulle straffet dra över dem alla. Då skulle den gamla dö. Värst skulle de som höll sina ord drabbas. Den som inte höll sitt ord skulle i alla fall få den gamles sista guld. De övriga skulle bli helt utan. Kunde man lita på någon? Vidar höll han nära, Botvid och Frode var män vars ord var av vikt. Emriks ord däremot var för honom inte mer värt än en oren kvinnas. Men han kunde inte veta hur de andra tänkte nu. Han kunde inte veta vad de tänkte om honom. Det här var inte en fråga där en mans ord tidigare hade blivit mätt. Det handlade inte om en granne som ville låna ett nät, det handlade om en granne som kom och ville låna en husbondes och hans söners framtid. Så Arild kunde inte veta säkert ens att Vidar var att lita på. Kunde han ens veta att han själv var att lita på? Det borde ju trots allt vara bättre att sitta ensam kvar med den gamles sista guld än att någon av de andra gjorde det. Än att Emrik gjorde det.

 

Arild slog sig ner på halvvägsstenen. Såg åter ut över den gamles grå yta. Handen föll ner på dolkens handtag. Kanske fanns en lösning som han kunde lita på. För den inre blicken såg han sig själv stöta dolken i Emrik. Tanken hetsade honom, gjorde hans tankar allt våldsammare. Kunde han och hans söner klara det? En släkt kunde klara sig med det som den gamle ännu hade att ge. De andras blod skulle vara ett gott offer. Men kunde de verkligen göra så? Skulle de ens klara det? En kunde de överraska men inte alla. Kanske kunde de klara att dräpa räven Emrik och de hans, men sen då? Inte gick det att bli ensam vid sjön. Om bara en enda kom undan så skulle de aldrig få fred. Om inte mer än ett barn lyckades komma undan och gömma sig i skogen så skulle han aldrig mer kunna sova om natten. Aldrig njuta den rikedom som han försökt bärga åt sig och de sina, för det barn som överlevde skulle växa upp och leva sitt liv för inget annat än att hämnas Arilds dolk. Allt var bara dumheter. Han visste inte hur men han var tvungen att hitta en annan väg för den gamles barn. Arild reste sig åter och fortsatte sin vandring.

 

Han hade följt stigen som lämnade den gamle bakom sig. Vidars stig. Lövträden hade tagit tallarnas plats och där grenverket öppnade sig i gläntan låg Vidars boning. Han var sen, det mörknade även om det ljusa molntäcket skyddade mot det värsta av mörker. Skyddade och höll vättarna och underjordens befolkning på avstånd, åtminstone på avstånd från en man som gick med rak rygg. Medan grenverket öppnade sig och himlen åter visade sig ljusnade Arilds tankar. Det fanns ett sätt. De kunde lita på varandra. Löftet de skulle ge skulle inte vara till de andra männen i rådsslaget utan till sina barn. Det löftet skulle de hålla för ingen av dem, inte ens räven Emrik, skulle vilja se sina söner svälta eller sina döttrar dra skam över sig. Inte heller den siste tjuven var en vinnare här. Det var ett löfte som var värt något, som skulle rädda dem alla.

 

De andra var redan där. Han drog sin kniv ur slidan, stack ner den i marken bredvid de knivar som redan satt nedstuckna i den torra jorden en bit från farstubron. Knivar och kvinnor skulle lämnas utanför medan männen talade.

 

 

 

Copyright Spökförlag 2013

 

 

Arrhenius Testamente - en ny bok från Spökförlag.

Länkar: