En gammal kvinnas försvarstal

 

En gammal kvinnas försvarstal

 

- Sover du?

- Va? Nä, jag hade bara slutit ögonen lite.

- Teet är klart, vill du sitta upp?

Kristina nickade, Rasmus hjälpte henne att komma upp i en sittande ställning med ryggen lutad mot kudden. Han gav henne en kopp.

- Behöver du hjälp? Han tittade menande på koppen i hennes knä.

- Nä, det är inga problem, inte så länge som jag har en arm, och en mun som nästan funkar som den ska.

Hon såg hans blick, leendet i ögonen, visste att han tyckte att hon var en fighter. Hon kände sig inte så mycket som en sådan själv, i alla fall inte längre, inte när hon hörde strokesluddret som fanns i hennes röst. Hade nog inte känt sig som en fighter sen Elias dog och hon tvingades flytta hem till Saga och barnbarnen.

- Jag har tänkt på en sak; hur var det egentligen när du var yngre?

- Vad menar du?

- Jo, i samhället och så. Du har ju berättat en massa men jag menar hur tänkte folk? Om klimatet och så? Jag har aldrig förstått det. Dokumentärerna jag sett gör inte heller direkt saker klarare.

- Nä, det är inte så lätt att förstå, jag vet inte hur man kan förklara hur folk tänkte. På något sätt tror jag inte folk förstod hur allvarligt det var.

- Lägg av, klart folk visste! Det hölls ju för fan FN-möten på 90-talet om klimatförändringen! Så klart folk visste! Hans röst hade nästan blivit falsettartad men lugnade sig medan han fortsatte. Ni bara gjorde inget alls på 40-50 år! I alla fall inget för att förhindra uppvärmningen. Förresten hörde jag att det var någon vetenskapsman som hette Arrhenius eller något som upptäckte det här med klimatförändringen och hur den fungerar redan på 1800-talet. Så det är LITE mer än 50 år, och ni gjorde inget.

- Nä, du kanske har rätt.

Även om du har rätt Rasmus, fick hon ur sig efter att hon samlat sig lite och släppt trädtopparna utanför fönstret med blicken, även om folk visste, så är nog det enda svar jag kan ge att åtminstone jag inte förstod.

Jag försöker förklara, la hon kvickt till när hon såg hur hård hans frågande min var. Jag tror det var en stämning i samhället där ingen riktigt tog det här med klimatet på allvar, jag menar alla visste ju att klimatet förändrades men på något sätt tror jag inte folk uppfattade det som så allvarligt. Kanske för att det inte kändes så konkret då.

- Vadå så konkret? Det hade ju redan börjat hända en massa saker i världen, eller när pratar du om?

- Jag pratar väl om början av 2000-talet, när jag var sådär mellan 25 och 30.

- Jaha, du menar när sådär jätteokonkreta saker hände, sånt där som översvämningar och gigantiska skogsbränder? Eller att polarisarna började smälta bort på riktigt?

- Jag förstår att det låter konstigt. Det är svårt att förstå men då liksom kom det bara smygande, det är ju inte som att det inte fanns naturkatastrofer innan.

- Ok, jag försöker verkligen förstå. Du får ursäkta att jag blev förbannad innan. Det är bara svårt att fatta hur ni tänkte. Ni visste ju i vilket fall att saker hände, jag kan bara inte fatta att det gjordes så lite för att stoppa klimatförändringen.

 

Kristina tog en klunk te. Masserade läppen lite efter att hon ställt ner den varma tekoppen på sängen igen. Läppen hade antagit en styvare form de senaste dagarna, den var fortfarande lite bortdomnad, som efter ett besök hos tandläkaren men den gjorde inte samma motstånd längre. Det var i vilket fall bättre att ligga och prata än ligga halvslumrande och se ut genom fönstret. Den värsta tröttheten hade också vikit undan även om hon kanske helst hade sluppit den här diskussionen, helst velat prata om något annat. Men det var inte så konstigt, hon förstod varför Rasmus inte kunde vänta med alla frågorna. Kristina drog sin friska handrygg över munnen torkade av te och saliv mot lakanen.

- Kanske ville vi inte se, fortsatte hon efter att hon låtit honom vänta undrande en stund.

- Vadå ville inte se?

- Folk hade det ju ganska bra, i alla fall de flesta i Sverige, de ville helt enkelt inte se att de var tvungna att förändra sitt sätt att leva.

- ”De”? Du då? Låter inte som om du själv skulle ha varit så mycket bättre.

- Nä, visst, jag var inte så mycket bättre än nån annan. Kristina hörde den buttra tonen i sin röst.

- ”Inte så mycket bättre”? Vad gjorde dig bättre över huvudtaget? Att du bara flög en gång om året?

- Nä, jag var väl inte bättre än någon annan, sa hon lågt med ögonen riktade ner i tekoppen i hennes knä.

Jag flög på en massa billiga resor, käkade kött, konsumerade en massa skräp. Precis som de flesta tänkte jag inte så mycket på klimatet. Jobbade en massa timmar för att få ekonomin att gå ihop och de få gånger jag verkligen kunde känna mig ledig ville jag inte tänka på såna saker som klimatet eller politik. Såna saker som jag ändå inte kunde påverka.

När jag väl fick Saga så blev det väl att jag tänkte ännu mindre på sånt. Det blir så mycket när man har barn. Även om jag väl egentligen borde ha tänkt ännu mer på det då.

Ändå tror jag att jag gjorde det jag kunde för klimatet, eller alltså, jag tyckte det då.

- Jaha, vad gjorde du då?

- Alltså, du måste förstå att de flesta trodde att det enda som man kunde göra var att sopsortera och ge lite pengar till någon organisation som skyddade naturen, och det var också det jag gjorde.

- Du skämtar! Klimatet förändrades och du sopsorterade!!!

- Nä, jag vet att det är helt galet, det går kanske inte att förklara hur folk tänkte. När man ser tillbaka på det så är det ju skrattretande.

- Jag skrattar fan inte! Du och din generation var så jävla dumma att ni trodde att man kunde ösa ur sig koldioxid och rädda jorden genom att stapla några jävla konservburkar.

- Nä, det är inte roligt. Men du måste förstå en sak, det är nästan omöjligt att se utanför den tid man lever i. Skälet till att du är som du är beror ju på att samhället förändrats, hade du levt i början av 2000-talet hade du säkert varit ungefär som jag.

- Och det skulle vara en ursäkt? Skulle det befria dig och din generation från ansvar? Att nån annan hade gjort samma sak? Faktum är att det var ni och ingen annan som gjorde det! Det finns bara två saker som är viktiga. Det ena är att ni visste att ni förstörde jorden och klimatet, det andra är att ni inte gjorde ett skit åt det!

- Jag försöker säga som det var, försöker få dig att förstå, fick hon ur sig medan tröttheten drog över henne tillsammans med huvudvärken som åter svagt började göra sig påmind längst bak i huvudet.

- Ska jag vara tacksam för att du är ärlig? För att… För att du inte hittar på varför ni inte stoppade den globala uppvärmningen?

- Jag behöver nog vila lite nu.

- Nej. Du ska berätta.

 

Kristina tittade på honom, hon hade sett blicken många gånger förut. Minnet av hur han för en tio år sedan jagat sin äldre bror med en hockeyklubba kom upp i hennes huvud. Rasmus hade nog klarat sig ganska bra i slagsmålen med Joakim. Numera var hålet i dörren det enda som påminde om den gången. Kristina såg på hans blick att han inte tänkte ge sig även om ögonen redan mjuknat lite.

- Kan jag få lite mer te?

Han fyllde på hennes kopp med tekannan som han ställt på golvet. Kristina såg i hans undvikande ögon att han redan skämdes för hur han betedde sig, att han ångrade grymheten i orden men hon visste också att han inte kunde ta tillbaka dem. Inte på timmar. Han var som henne, erkände inte fel. Åtminstone inte förrän allt egentligen redan var glömt.

Teet och tystnaden gav mer energi.

- Vet att det är svårt att förstå, i vilket fall var det så det var, folk trodde faktiskt att allt skulle lösa sig bara genom att de gjorde småsaker för klimatet, resten skulle politiker och företag göra.

- Så folk trodde verkligen på det här med företagen och marknaden och så?

- Jag vet inte. Jag tror inte att jag personligen helt gjorde det. Jag menar det räckte ju för mig själv att gå till jobbet för att se att företag bara bryr sig om pengar, de sket ju i oss som jobbade där, de sket ju till och med i patienterna som vi skulle ta hand om. Men det vet du ju, företag bryr sig ju bara om pengar, är beredda att förstöra både naturen och gå över lik för att tjäna ihop dem.

- Hm, men du tänkte alltså så redan då?

- Jo, jag gjorde nog det, men jag vet inte hur många fler som gjorde det. Var väl en del. Men jag tror liksom att folk inte kände att de kunde påverka. Men det var väl inte så konstigt heller. De som bråkade och försökte förbättra något på jobbet kunde ju glömma att de fick jobba något mer, de blev aldrig inringda igen.

Så det var väl kanske olika saker som ledde till att min generation inte gjorde något för att rädda klimatet. Att man på något sätt inte trodde att det var så farligt, att man arbetade så mycket att man inte pallade att göra något vettigt när man väl var ledig, och att man ändå inte trodde att man kunde göra någon skillnad. Så, istället lämnade man liksom över allt till politikerna.

- De här politikerna då, varför gjorde inte de något? Eller jag menar: varför sabbade de allt?!

- Inte vet jag. Som jag minns det var alla partier ungefär likadana. Alla pratade bara om att ekonomin måste växa och att marknaden skulle lösa det mesta. Det var väl mest de som pratade om att företagen på något magiskt sätt skulle lösa klimatfrågan. Men det var väl så, politikerna styrdes av samma saker som företagen. Pengar, pengar, pengar.

Det är svårt att förklara men de här politikerna fick allt att låta så trovärdigt. Idag är det ju så uppenbart att de sket i miljön och gjorde allt fel men då trodde man på politikerna. Att de faktiskt ledde saker åt rätt håll och att det inte kan fungera på något annat sätt än med marknadsekonomi och så. Om alla tror det så… jag vet inte hur man förklarar men man tror som alla andra, en undersköterska vänder liksom inte ett helt medieklimat i fikarummet.

Leendet hon fick kändes uppmuntrande.

- Jo, just det ja, politikerna pratade en massa om att ny teknik skulle lösa problemen också.

Leendet stelnade på hans läppar, hans ögon log inte längre.

- Så du menar att folk trodde att samla burkar och lite science-fiction skulle lösa världens problem då? Att bara man hade det så kunde man fortsätta öka utsläppen år för år?

- Jo, så trodde folk på min tid. Kristina försökte le, vinna tillbaka leendet i hans ögon. Men det kom inte tillbaka. Skrattande höll han istället fram handen mot Kristinas mun, som om han höll i en mikrofon:

- Jaha damen, hur känns det att tillhöra världshistoriens mest blåsta generation då? frågade han med reporterröst.

- Ganska bra faktiskt, den mesta skiten lämnade vi ju till eftervärlden, skämtade hon lite sårat tillbaka.

- Jag måste visst sticka nu, sa han efter att ha sneglat på klockan. Jag tror jag förstår lite mer nu, sa han med lite mjukare röst och kramade om henne. Men jag kommer nog aldrig förstå er helt.

- Nä, man kan nog inte förstå en annan generation, suckade hon. Ska du ut på dumheter nu?

- Nja, inga gatstenar idag, log han. Bara ett möte. Du vet, när de som var här innan inte gjort något vettigt får barnbarnen stå på barrikaderna och förändra samhället.

- Mmm.

- Hejdå pucko, ropade han innan ytterdörren hårt slog igen.

 

Rummet runt Kristina blev suddigare medan tårarna trängde upp genom sina kanaler. Rasmus ord hade haft någon skämtsam kärvänlighet i sin hårdhet men hon visste att han menade exakt vad han sa. Det var kanske familjens jargong men hon klarade inte av den nu, inte när hon låg här, inte när han pressade henne så.

- Vad är det som hänt? Jag hörde bara Rasmus gapande precis när han gick.

Det var Joakims röst som kommit in i rummet. Han satte sig på sängen, tog hennes friska hand i sin.

- Inget att prata om. Din bror var igång bara, sa hon och försökte dra ut läpparna till ett leende som om det skulle dölja de tårfyllda ögonen.

- Jag ska prata med honom.

- Gör inte det, det är ingen fara, du vet hur han är, han menar inget illa.

Joakim satt länge kvar och höll Kristinas hand.

 

 

 

 

Copyright Spökförlag 2013

 

 

Arrhenius Testamente - en ny bok från Spökförlag.

Länkar: