Deras drömmars stad

 

Deras drömmars stad

 

Omid och Karim cyklade ut ur ghettot tidigt på morgonen. Solen lyste redan starkt men vinden fläktade deras ansikten medan de trampade längs den gamla övergivna motorvägen. Vägen tog dem genom skogspartier, förbi ghettoområden, utbrända bilvrak och containrar. De cyklade genom de gamla spökområdena där Omid lekt under hela sin uppväxt. Det var på sådana ställen de rika svennarna levt före undantagstillståndet, innan de flytt in till säkerheten i stan. Omids pappa, Salar, pratade ofta om det. Hur svennarna stuckit efter inbördeskriget och sen sa han saker som att det bara var genom att gömma sig inne i staden och förbjuda andra från att komma dit som de kunde leva gott medan människor svalt ute i ghettona. Villamänniskorna, som Omids pappa ibland kallade dem, hade tagit med sig allt. Till och med de flesta husen hade monterats ner eller rivits medan ett fåtal stod kvar som utbrända eller plundrade minnesmärken. Allt som återstod var enorma landskap av slybevuxna husgrunder, husskelett och sönderslagna skorstenar som stod ensamt kvarlämnade åt ghettobarnens lekar och återvinnarnas och skräpsamlarnas idoga arbete. Men det var inte något av dessa områden som var dagens mål för Omid och Karim, istället fortsatte de förbi ghettona, skogsdungarna, industriområdena, spökstäderna och de bebodda svenneområdena som låg allra närmast stan.

 

Cyklarna gömde de i ett buskage innan de i bara badbyxor försiktigt tassade ner för den steniga slänten med kläder och skor i plastpåsarna. Omid hade hört att skogen de var i hette Årstaskogen. Han trodde att han hade varit där någon gång tidigare. För Karim var det första gången som han såg staden, åtminstone på riktigt och på så här nära håll, med bara några hundra meter av vatten mellan honom och den. Nu skulle de ta sig in i den. Omid, som innan han blev relegerad från skolan året innan hade varit där massor av gånger, skulle visa sin vän allt som fanns att se. Det var en byteshandel, Omid skulle visa Karim staden och Karim skulle ta med Omid till Kungens Plats eller vad det nu hette. Det var ett ställe med enorma övergivna fabriker, eller vad det var, bara några kilometer från deras ghetto. Omid var inte så säker på att han verkligen ville dit, fast han kunde inte säga nej. Det var inte bara att han inte ville visa sig feg, det var mer att han inte kunde säga nej till Karim när han verkligen kunde erbjuda något. Fast historierna om den där kungens plats skrämde. Visst, det lät häftigt, på en gigantisk parkering mitt mellan de delvis sönderskjutna husen skulle det förutom demolerade bilvrak fortfarande stå tre utbrända pansarfordon från kriget.

 

Karim hade också berättat att man kunde hitta hur många tomhylsor som helst. Det hade kunnat vara en perfekt plats att leka på, det var bara de andra historierna som gjorde att han aldrig ville dit. Det var historier om sjuka människor som gav sig på barn och tvingade dem att göra saker men Omid tyckte ändå inte att det var de som var det värsta. Det som skrämde honom mest var berättelserna om skräpsamlare som fångade barn som de drog med sig in i de djupaste och mest outforskade delarna av de där byggnaderna. Skräpsamlarna tvingade barnen att gå före in i mörkret, in där de sista striderna varit och där revolutionärerna funnits. Där det fortfarande skulle finnas fällor, snubbeltrådar som utlöste granater. Samlarna fick barnen att gå in där, att gå före och att desarmera bomberna med sina i mörkret trevande fötter och händer. Omid rös när han tänkte på berättelsernas söndertrasade kroppar och avslitna huvuden. Om barn som krupit tillbaka till sina vänner med tarmarna hängande efter sig, om skriken inifrån byggnadernas mörker, om skräpsamlarnas skratt när de tack vare ytterligare en sprängd barnkropp kunde ta sig ännu djupare in i byggnadernas hjärtan och få med sig ännu fler dyrgripar att sälja. Men just nu skulle de inte dit, nu skulle de se staden och för en gång skull kände sig Omid som ledare. Han tog tag i Karims arm och drog honom ur den trans som han hamnat i medan han stod och stirrade mot landskapet av hus som tornade upp sig över de trädbeväxta stränderna.

- Det är ganska fult.

- Tycker du? svarade Omid förvånat och stannade mitt i steget ner i vattnet som kändes svalt efter cykelturen.

- Det är som om de inte kan välja ifall det ska vara en stad eller inte, kolla alla träden liksom.

- Skit samma, kom nu, du chickar väl inte ur mannen?

Karim gav upp ett garv och riktade ett slag mot Omids överarm. Det blev signalen, de föll båda framåt och simmade så fort de kunde mot den andra stranden. Omid tätt följd av Karim. Simturen var inte mer än tvåhundra meter, en sträcka som Omid utan problem klarade efter alla somrar och tävlingar på badet. Men det var svårare och tyngre än vad han trott att simma med en påse med kläder i ena handen. De inplastade kläderna skapade ojämnvikt, fick armarna att gå i otakt, tvingade högerarmen att jobba för fullt. Ljuden av Karims stånkande simtag strax bakom honom tvingade bort varje tanke på att ge upp, fick honom att kämpa på.

 

Strandpromenaden på andra sidan var full av par som promenerade hand i hand, joggare, folk med hundar. Först var de inte mycket mer än små prickar som rörde sig i Omids synfält, sen blev de större och större, blev till riktiga människor. Blev till hot. Människor som kunde ta tag i dem, stoppa dem när de kom över. Människor som kunde ringa snuten. Oron växte i hans tolvåriga kropp ju närmare de kom stranden. Omid försökte pressa känslan ur kroppen, ur musklerna. Spände dem maximalt i varje simtag, försökte tvinga armar och ben att inte känna något annat än muskelsammandragningarna. Kunde inte vara en chicken nu, inte med Karim strax bakom.

 

Sista biten i vattnet var overklig. Människorna uppe på strandpromenaden kändes så nära att man borde kunna ta på dem, ändå var det som att de inte var där på riktigt. Som om de var illusioner som han skulle kunna springa rakt igenom. Blodet brusade i hans huvud när han tog de sista overkliga simtagen och de första vimmelkantiga stegen upp på andra sidan. Omid höll ögonen i marken medan de sprang upp från vattnet, bort från den drömska känsla som han haft i kroppen. Bakom ett buskage mitt i ett underligt område med miniatyrhus i trä stannade de till, slet sönder plastpåsarna, torkade sig på kläderna innan de drog dem på sig. De fick torka på riktigt när de kommit en bit bort. Ingen verkade i alla fall ha reagerat med mer än med förvånade stirrande blickar när de sprang upp ur vattnet. Men man visste ju inte, kanske ringde någon efter snutfittorna. Gällde att komma bort så snabbt som möjligt, gömma sig i mängden.

 

Omid hade växt en del senaste året, hans gamla skoluniform kändes trång men den satt åtminstone ungefär som den skulle. På Karims kropp gjorde en av Omids gamla uniformer ett lustigare intryck. Han var tvungen att dra in magen så mycket det gick för att knäppa byxorna som dessutom knappt täckte anklarna. Skjortan hade han inte alls fått på sig när de provade hemma. Istället hade han en vit t-shirt under den alltför trånga grå kavajen med den internationella skolans gula emblem på bröstfickan.

 

De gick snabbt upp genom parken och kryssade mellan närmast folktomma gator med lägre hus. De var inte inne i stadens verkliga centrum än, det var fortfarande en bit kvar till skyskrapornas kvarter.

- Karim, titta rakt fram! Du måste se ut som att du är på väg någonstans, inte som att du är på flykt! Om du ser självsäker ut kommer ingen misstänka nåt.

Karim svarade inte men slutade kasta rädda blickar bakåt.

- Såhär mitt på dagen är de flesta på strandpromenaden eller på sina jobb, eller mer i centrum, la Omid till efter något halvkvarters tystnad.

 

Han hoppades att orden skulle lugna det egna hjärtats slag och förklara för honom själv varför kvarteren de gick igenom verkade så öde. De fortsatte under tystnad.

Motorljudet fick blodet att rusa i dem. Omid som just någorlunda lyckats lugna Karim igen efter att de kommit ut på en bredare och betydligt mer befolkad gata tog tag i sin väns handled, tryckte den hårt, lugnande.

- Spela cool nu, pressade Omid fram mellan stela läppar.

Karim var tyst, såg yr ut men rörde sig i alla fall framåt. En röd bil utan tak svischade förbi i full fart med musik Omid aldrig tidigare hört pumpandes ur högtalarna. Bilen och dess blonda långhåriga förare bromsade in med ett skrik innan den svängde in på en gata en bit längre upp.

- Var det där snuten? frågade Karim tyst.

- Nä, det tror jag inte. Fast de kanske har softare grisar här inne i stan.

Deras läppar sprack upp och de skrattade åt sin egen rädsla. Någon vände sig om och stirrade surt åt deras håll medan de fortsatte inåt centrum.

 

Uppdraget var så gott som omöjligt. Det var Karims tefatsstora ögon som skulle avslöja dem. Det blev Omid allt mer säker på ju närmare centrum de kom. Det var ögonen som talade om för alla som kom tillräckligt nära att han inte alls var en av de elever som varje dag åkte in till någon av skolorna i stan. De skrek ut att han var någon som inte hörde dit, att ingen av dem hade rätt att vara där.

Omid ville ändå inte säga till honom för många gånger. Ville inte hindra hans ögon från att äta staden. Det var ju trots allt att Omid skulle visa Karim allt som han aldrig fått se som var poängen. Alla finklädda svenska människor som spatserade runt i trängseln på de välsopade gatorna. De fina bilarna som då och då körde förbi och som annars bara fanns på internet. De gamla fula husen som svenskarna gillade och de enorma nybyggda lyxhusen i glas, stål och betong som nådde upp till himlen och som Omids pappa berättat att svenskarna inte gillade men ändå ville bo och arbeta i. Ännu mer var de där för att titta på butikerna, de med fina klockor och dyra kläder. De med bilar och de som gjorde reklam för resor till andra länder. De med mat. Bröd, bakelser, frukt, kött, skinkor, ostar och godis. Allt det som Karim tidigare bara sett på dataskärmar skulle Omid nu visa honom. Butiker var fortfarande stängda för dem, de kunde aldrig ta risken att gå in i dem, men de kunde stå utanför på gatan och titta in genom skyltfönstren, se allt som såldes där inne. Äta allt med sina blickar.

 

Omid hade ofta tänkt att den största skillnaden mellan honom och Karim inte var att han gått i en fin skola, att han varit en av de som släppts förbi alla kontroller och tillåtits åka in till stan, eller att hans pappa hade ett fint jobb. Istället tänkte han att den största skillnaden var hur de såg på mat. Karim kunde prata om mat hur länge som helst, samtidigt verkade han aldrig bli hungrig. Karim kunde hänga ute en hel dag utan att äta medan Omids mage vred sig varv på varv och skrek. Det var som att han inte behövde maten, i alla fall om den inte dukades fram. De gånger Omids mamma bjudit Karim på mat åt han däremot mer än vad Omid någonsin skulle kunnat pressa i sig. Det var samma sak med hans ögon, det var som att de var omättliga, att de aldrig kunde sluta stirra genom skyltfönstren.

 

När de kommit en bit ner på en gata som hette Drottninggatan slog de sig ner på en bänk framför en butik vars skyltfönster var alldeles översållat med korvar och ostar. Omid kände sig förstörd av trötthet och hunger, den sista energin hade gått åt till att med ögonen äta sig igenom butiken som de hade framför sig. Det kändes åtminstone någorlunda tryggt att sitta och ta igen sig på bänken där de satt. Med tusentals människor som stressade fram och tillbaka runtomkring så var det knappast någon som la märke till dem. Omid samlade energi och öppnade munnen:

- Vi borde nog ta oss tillbaka snart.

- Ja, ni borde nog det, sa en mansröst precis bakom dem samtidigt som de båda fick varsin hand på sina axlar.

Omids kropp stelnade av skräck samtidigt som han kände hur Karims kropp också hade blivit till en pinne bredvid honom på bänken.

- Ta det lugnt grabbar, jag vill er inget illa. Var kommer ni ifrån? frågade rösten utan att händerna som slappt låg över deras axlar släppte sitt paralyserande grepp om dem.

- Internationella skolan, fick Omid ur sig med så mycket skak på rösten att mannen bakom dem antagligen inte förstod vad han försökte säga.

- Säkert. Ni har i alla fall lyckats komma riktigt långt med de där paraduniformerna som ni hittat, sa mannen med något som liknade ett skratt. Jag ville bara inte att ni skulle återvända hem tomhänta, har nog aldrig sett någon titta in så hungrigt genom mitt skyltfönster.

Efter ytterligare ett skrattliknande ljud från mannens strupe och en uppmaning till dem att ta det försiktigt släppte han ner en beige papperspåse i knät på dem. Innan den första förlamande skräcken ens hann släppa hade mannen försvunnit in i butiken som de hade framför sig. I pappåsen låg lite av allt det de stått utanför fönstren och trånat efter.

 

Med ny energi rörde de sig tillbaka mot den smala remsa av träd och strandpromenad som skilde staden från vattnet och vattnet som skiljde staden från ghettobefolkningens land. Men nu gick de inte längre längs gatorna som storögda främlingar, de gick där med självförtroende och energi, utan att längre bry sig om människorna, skyltfönstren eller ens bilarna som emellanåt brummade fram längs gatorna. Karim höll pappåsen hårt under armen och vägrade att släppa den ens så att Omid skulle få se sakerna som låg i den förrän de var tillbaka i parken med de lustiga små trähusen.

 

Efter att de satt sig på en stenhäll i solen som ändå doldes skapligt av träden öppnade Karim påsen och la långsamt ut vad som fanns i den på klippan. Karim delade upp bytet mellan dem så jämnt det bara gick med sin fickkniv. Det avlånga gyllenfärgade brödet som hade en skorpa som var seg att bita igenom men som hade ett mjukt vitt innehåll. Den kryddstarka korvbiten som dröp av fett när de tuggade den. Den lätt salta osten som var alldeles vit och mjukt kletig om man bortsåg från dess yttersta del som höll allt det kletiga på plats. Omid misstänkte att man kanske inte skulle äta ostkanten men gjorde som Karim som svalde allt med ett stort leende och mat mellan tänderna. Det konstigaste var de små gröna och mörklila frukterna som låg längst ner i påsen. De var söta och satt fast på varsin liten krokig pinne. Deras skal var tunt och sprack när man satte tänderna i dem, öppnade sig och lät ett mjukt vattnigt fruktkött och små, små kärnor sprida sig i munnen när man tuggade. Varken Omid eller Karim hade ätit, eller ens hört talas om, något liknande ändå kände de att det de kom att sakna mest när den väl var uppäten var korven. Korven som de båda var överens om var det absolut godaste de någonsin ätit. Omid åt så fort han någonsin kunde medan Karim för en gång skull åt långsamt, njöt av varje liten tugga. Maten tog slut för Omids del när Karim inte hade ätit mer än hälften av sin. Omid vände sig tjurigt bort för att slippa titta på medan vännen åt. Han fick en stöt i sidan, Karim räckte över en brödbit med ost. Men ingen korv. Nu åt också Omid långsamt, lät smaken sprida sig ordentligt i munnen innan han svalde i små tuggor. När allt som fanns i påsen var slut la sig Omid på rygg, tittade upp på de vita molnen som rörde sig på den blå himlen. Lät den härligt dästa mättnadskänslan sprida sig i kroppen. Han kände Karims hand på sin axel, kisade upp mot vännen,

- Brosan, du å ja, vi ska nå toppen. Vi ska äga dom, precis som idag.

De slog knogarna mot varandra som om de vore män, som om de vore gangsters.

 

 

 

 

Copyright Spökförlag 2013

 

 

Arrhenius Testamente - en ny bok från Spökförlag.

Länkar: